Fairytale

Om det är något jag har lärt mig så är det att njuta av den lilla tid som sjukdomen är under kontroll. Det är vid stabilt läge man kan andas ut och njuta av livet utan att ha dåligt samvete för att man är glad. Lycka är försatt med ångest och skratt med dåligt samvete, för det känns så konstigt att vara lycklig och glad när man egentligen har fler anledningar att gråta än att skratta.

Allting låter så positivt och bra på pappret och det är ju så lätt att tro på att allt ska ordna sig, att tro på det dem säger, för någon gång ska det väl ändå fungera, någon gång förtjänar väl även vi ett break, men i verkligheten är det tvärtom. Erfarenheten av att något ska lösa sig smidigt och bra är få, väldigt få. Det mesta som handlar om sjukdomen och följderna av den har vi lärt oss aldrig går att lösa enkelt. Det krävs blod, svett och tårar bokstavligt talat & helst ska man lida ett tag innan också, sen kanske man kan kategoriskera läget som stabilt.

Allt man får höra är att:
"Vi tror att detta ska fungera"
"Vi tror att detta ska hjälpa"
Allt de gör är att tro.

Ja det är lätt att tro, för tror gör man när man inte vet...

Jag går igenom en svår period i mitt liv, eller det stämmer inte riktigt. Hela mitt liv är svårt och jag har egentligen bara perioder som är bra, resten av tiden är svår och jobbig. Perioder baseras ju på att det är under en begränsad tid, men i hela mitt liv har jag levt med detta, eller rättare sagt i 19 år av 22 möjliga.

Det är ingen enkel börda jag har bärt på mina axlar under alla år, men jag vet ju inget annat. Det är ju min verklighet, jag tror ju att det är så det ska vara. Eller jag trodde tills jag upptäckte att det finns barn som har två fysiskt friska föräldrar. Man kan vara sjuk och frisk på olika sätt, men när jag skriver fysiskt friska menar jag som inte lever med en livslång sjukdom. (Ett brutet ben eller två har ju ingen dött av och det läker ju faktiskt ihop)

Lika länge som jag har levt med denna livslånga sjukdom, som delvis känns som min egen, har jag ihärdigt försökt finna människor i min närhet som förstår mig, förstår min livssituation. Jag har dragits till trasiga människor, för det är sån jag själv är. Lika barn leka bäst! Men det har inte hjälpt, för vart jag än vänder mig känner jag mig ensam. Ingen förstår och det är väl inte så konstigt heller. Jag ser på dem hur de försöker säga rätt saker, försöker sätta sig in i min situation, försöker trösta och göra det bättre. Imponerad av deras tappra försök går jag därifrån lika ensam som jag kände mig innan.

I mina desperata försök att finna människor som förstår har jag aldrig kännt mig negativ eller bitter, ändå verkar det som att andra tycker att det är precis det jag är. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker utan för att det är en lärdom man bör ha med sig. "Walk ten miles in my shoes, or wait...walk one mile and then we can talk". Om någon skulle vara i mitt ställe, ta över mitt liv för en stund, så lovar jag att du aldrig skulle uppfatta mig så som du gör just nu om du prövade att vara mig för en stund. Det gäller alla människor.

Jag uppskattar antagligen det goda i livet mer än många andra.
Jag orkar gå upp på morgonen, (vilket många troligen inte hade gjort om de hade mitt liv) det är för mig att vara positiv.

Morgonpromenad väntar vid 9 med Johanna, trots att vädret inte är så lockande så antar jag att det inte är någon ursäkt. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Gud vad jag hatar det ordspråket, den som kom på det har nog aldrig upplevt stormen gudrun eller förra och detta årets vinter...

Igår hyrde vi the shining. Jag har sett småglimtar av den när jag var alldeles för liten för att titta och mina föräldrar förbjöd mig att se den, men då gömde jag mig bakom soffan och tittade fram lite och såg en scen ur filmen. Detta ångrade jag såklart direkt när jag såg de där två små flickorna i korridoren som säger "Come and play with us" och efter det har jag varit livrädd för dem. Jag fick ju såklart mardrömmar om det här många gånger efteråt.

Igår bestämde jag mig iaf att jag skulle ta mig igenom denna klassiker, och den var ju såklart inte alls så läskig som jag hade upplevt den när jag var liten. Men en sak förbryllar mig och det är slutet. Kan inte sluta tänka på det...jag vill ha ett svar!!! Men ingen, inte ens gubben som gjort filmen vet vad det ska betyda.

Sånt här gör mig irriterad!!

Jag ska börja blogga mer nu. Det är roligt och jag behöver skriva av mig...får helt enkelt ta mig tid att göra fler saker som jag mår bra utav.

Mitt nya motto är att prioritera det jag blir glad och mår bra av!