Det som finns inom mig
Jag går igenom en svår period i mitt liv, eller det stämmer inte riktigt. Hela mitt liv är svårt och jag har egentligen bara perioder som är bra, resten av tiden är svår och jobbig. Perioder baseras ju på att det är under en begränsad tid, men i hela mitt liv har jag levt med detta, eller rättare sagt i 19 år av 22 möjliga.
Det är ingen enkel börda jag har bärt på mina axlar under alla år, men jag vet ju inget annat. Det är ju min verklighet, jag tror ju att det är så det ska vara. Eller jag trodde tills jag upptäckte att det finns barn som har två fysiskt friska föräldrar. Man kan vara sjuk och frisk på olika sätt, men när jag skriver fysiskt friska menar jag som inte lever med en livslång sjukdom. (Ett brutet ben eller två har ju ingen dött av och det läker ju faktiskt ihop)
Lika länge som jag har levt med denna livslånga sjukdom, som delvis känns som min egen, har jag ihärdigt försökt finna människor i min närhet som förstår mig, förstår min livssituation. Jag har dragits till trasiga människor, för det är sån jag själv är. Lika barn leka bäst! Men det har inte hjälpt, för vart jag än vänder mig känner jag mig ensam. Ingen förstår och det är väl inte så konstigt heller. Jag ser på dem hur de försöker säga rätt saker, försöker sätta sig in i min situation, försöker trösta och göra det bättre. Imponerad av deras tappra försök går jag därifrån lika ensam som jag kände mig innan.
I mina desperata försök att finna människor som förstår har jag aldrig kännt mig negativ eller bitter, ändå verkar det som att andra tycker att det är precis det jag är. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker utan för att det är en lärdom man bör ha med sig. "Walk ten miles in my shoes, or wait...walk one mile and then we can talk". Om någon skulle vara i mitt ställe, ta över mitt liv för en stund, så lovar jag att du aldrig skulle uppfatta mig så som du gör just nu om du prövade att vara mig för en stund. Det gäller alla människor.
Jag uppskattar antagligen det goda i livet mer än många andra.
Jag orkar gå upp på morgonen, (vilket många troligen inte hade gjort om de hade mitt liv) det är för mig att vara positiv.
Det är ingen enkel börda jag har bärt på mina axlar under alla år, men jag vet ju inget annat. Det är ju min verklighet, jag tror ju att det är så det ska vara. Eller jag trodde tills jag upptäckte att det finns barn som har två fysiskt friska föräldrar. Man kan vara sjuk och frisk på olika sätt, men när jag skriver fysiskt friska menar jag som inte lever med en livslång sjukdom. (Ett brutet ben eller två har ju ingen dött av och det läker ju faktiskt ihop)
Lika länge som jag har levt med denna livslånga sjukdom, som delvis känns som min egen, har jag ihärdigt försökt finna människor i min närhet som förstår mig, förstår min livssituation. Jag har dragits till trasiga människor, för det är sån jag själv är. Lika barn leka bäst! Men det har inte hjälpt, för vart jag än vänder mig känner jag mig ensam. Ingen förstår och det är väl inte så konstigt heller. Jag ser på dem hur de försöker säga rätt saker, försöker sätta sig in i min situation, försöker trösta och göra det bättre. Imponerad av deras tappra försök går jag därifrån lika ensam som jag kände mig innan.
I mina desperata försök att finna människor som förstår har jag aldrig kännt mig negativ eller bitter, ändå verkar det som att andra tycker att det är precis det jag är. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker utan för att det är en lärdom man bör ha med sig. "Walk ten miles in my shoes, or wait...walk one mile and then we can talk". Om någon skulle vara i mitt ställe, ta över mitt liv för en stund, så lovar jag att du aldrig skulle uppfatta mig så som du gör just nu om du prövade att vara mig för en stund. Det gäller alla människor.
Jag uppskattar antagligen det goda i livet mer än många andra.
Jag orkar gå upp på morgonen, (vilket många troligen inte hade gjort om de hade mitt liv) det är för mig att vara positiv.
Kommentarer
Postat av: Mikaela - mamma till Viktor <3
Du är min jordängel! <3
Trackback
